Wiiii

Med nednötta tummar rektangulära ögon å ett stressrus

som inte är av denna värld i kroppen SÅ undrar Jag Varför jag släppt in denna mannen i mitt hus.

SUPER MARIO BROS

Nu tänker ni kanske att jag skriva ett långt inlägg om Barn å dataspel.

Hur svårt de är att sätta gränser för hur länge de ska få sitta framför detta vanebildande spel.

Men nej så ÄR de inte.

Utan mamman (Ja de ska ju då alltså vara JAG då) i huset är den som är absolut mest besatt av detta spel och även typ bäst, om de nu är något att skryta om :-)

Det börjar med att L sätter sig, slutar oftast med att både mamman å pappan sitter helt uppslukade i spelet å är irri över att barna meste är i vägen.

För nån kväll sen kunde jag inte somna för jag låg å fantisera om jobbet å hur vi skulle förändra å göra om, blev så ivrig att de var svårt att somna.

Ja man kanske skulle ta till en klassiker tänkte jag då.

Att tänka på får som hoppar över ett staket kanske gör att jag somnar.

Jo i ca två sekunder var de faktiskt riktigt romantiskt med de små ulliga vita fåren som hoppade glatt över staketet, kände hur lungnet sakta kom smygande......

MEN....

De han bara hoppa över ca tre stycken av de där gulliga vita fåren när plötsligt nåra andra varelser kom springande....

helt SÄKERT, små blåröda gubbar.

SUPER MARIO

.....han var där också , suck.

Kände stressen direkt å viljan att hjälpa den lilla gubben över staketet.

Nej måste hålla mig borta från detta spel......fast fasen vi är ju vid slottet nu å klarar vi de så har ju klarat den världen å kan börja med nästa värld......hmmmm

;-)